Att vilja ha något att plugga

Enligt vissa har jag en viss tendens att överdriva när jag ska berätta saker. Följande text innehåller inga överdrifter av känslor överhuvud taget.

I augusti 2005 gjorde jag min första dag på gymnasiet. Jag hade en enorm finne på höger sida av näsan, svettades och var nervös. Ena och jag hade följe till skolan den dagen, vi kom lite sent. Vi samlades i aulan tillsammans med alla andra ettor och i mittgången stod det några lärare. Det var en av dem som jag kommer ihåg fick mig att vända mig om en extra gång. Han hade en frisyr hämtad från 50-talet, kostym med smått för korta byxor, hängslen och ett stort leende på läpparna. Det visade sig vara min mentor.

SP1b samlades i ett klassrum i AF-korridoren i vilket bänkarna var placerade som ett U. Mittemot mig satt en tjej som jag antog var flera år äldre med grund i hennes enorma - ehm, ja - bröst. Dem hade hon placerat strategiskt på bänken ungefär som någon annan lyfter upp ett par matkassar. Det visade sig vara Elin B, tidernas mest tjoho-iga människa. Hon är några månader yngre än mig för övrigt.

För tre år sedan var jag den tysta som tyckte att leenden räckte för kommunikation. Jag brukade spendera min morgonar med att försöka borsta håret platt - misslyckandet var påtagligt, men det var tanken som räknades. Vid den tiden var jag inte medlem i MUF, jag hade aldrig fått "moderatdjäveln" som tilltalsnamn, hade inte börjat lystra till "MUF" som ett riktigt smeknamn och inte ens sjungit att Margaret Thatcher walks on water. För tre år sedan hade jag inte haft en enda riktig stalker.

Nu har jag utökat min kommunikation med diverse grimaser och hade vid 17 års ålder gett mig själv en rynka i pannan efter ett återkommande lyftande av ögonbrynet. Morgonarna brukar innebära en besvikelse när håret har brist på volym. MUF:aren är lika vanligt använt som Johanna för att påkalla min uppmärksamhet. I såväl Årsboken som i studentmössan rymmer åtminstone hälften av kommentarerna något med "MUF:aren", "moderat" eller "statsministern". Sjungit mig hes på vilka som walks on water har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Stalker nummer ett gjorde entré under sommaren mellan ettan och tvåan, han presenterade sig genom att säga sig vara singeln med namnet Stian.

Det har varit tre år som jag ibland har trott skulle komma att ligga bakom min död eller åtminstone tidigarelagda pension på grund av utbrändhet. Prov, inlämningar, debatter, redovisningar och läxor har varit det jag fokuserat mest på. Det har varit tre år då vi suttit i utrymmet utanför biblioteket, pratat, skrattat och gjort meningslösa försök till att plugga. Det här har varit de tre åren av mitt liv jag varit mest medveten om att jag faktiskt varit i liv.

Kanske är det så att de människor jag har spenderat de senaste åren så intensivt med är människor jag aldrig mer kommer träffa. Det kan vara människor som vissa dagar varit det enda som fyllt mina tankar, människor som påverkat och förändrat. Människor som jag efter i fredags aldrig kommer träffa igen. Vi var Tingsholmsgymnasiets bästa årskull. Det är över nu.

Men som den storbystade sade,
Skolan är ju trots allt som en enda stor förfest.